Om att vara annorlunda

 
Jag tycker det är rätt intressant om hur många kontraster det finns kring mig. Jag vet det finns de vänner som verkligen tror på mig, även om jag ibland inte själv äns tror på mig själv. Det kan också vara omvänt! En del anser att jag tar för mycket plats, skrattar för högt och är oförskämd osv. Men jag vill bara leva livet fullt ut, här och nu. 
 
Det hände mig en ganska intressant sak idag på bussen: En äldre man satt på äldresäten på bussen, och jag satte mig bredvid. Varav att bussresan tar sin gång, och nära hemma vänder den äldre mannen om till mig och säger: "Vi har åkt en hel resa, och under tiden har du suttit, och låtit äldre stå upp. Nästa gång så smäller det". Jaha tänkte jag... Jag ville inte säga något tillbaka i affekt, människan hade rätt i sakfrågan. Men sen är verkligheten för mig med min diagnos så att jag får ångest om jag står uppå en buss. Vilket så klart kan låta oförskämt att jag kanske gömmer mig bakom min diagnos, men vad vet han om vad jag går igenom? Jag svarade inte, men upplevde att han hotade mig med dessa ord, det gjorde att jag mådde dåligt I efterhand. Kan det vara så att jag är ett vandrande okonventionell människa som alla hatar? "Nästa gång smäller det får du se". Det kändes ganska tuff sak att säga om någon någon inte känner. Och jag blev ledsen därför att äldre som han, är den typen av människor som jag respekterar. Alltså, hemlösa, uteliggare, alkoholister. Det finns en hel mängd drös av människor som folk trampar på utan att tänka. Människor som ingen vill ha att göra med, vad vet jag vad dessa människor kämpar med? Men hur kunde han veta att jag sympatiserar med honom? 
 
Sen finns det andra glada gänget! Det tar jag med stor tacksamhet att det finns människor som tror på mig. Sommen gamla ex Anders. Han gav mig ett programmeringsjobb med världens svåraste programspråk och så var jag endast "grön", inom programmering. Andra lite små avundsjuka programmerare i branschen sade: "Va?! Det tror jag inte på, att du jobbat med SAS.com". De trodde inte på mig men det är sant, jag behärskar SAS programmering. Sen ringde min väninna Fabiola och gav mig ett volontär jobb, hon tror på mig och hon ville hjälpa mig att bli ekonomiskt fri från mina föräldrar. Ja. Det är intressant hur olika människor har en bild av mig som person och tror säkert det finns andra än mig som känner sig missförstådda, som den hör äldre mannen. Hur kunde han veta att jag är på hans sida, eller "läger", om man måste prata om "vi och dom". Huvudsaken är att man måste tro på en själv. Om inte andra gör det får man göra jobbet själv. Och jag är mycket tacksam för de som tror på mig, investerar känslor på mig och vänskap. Det ni, det är guld värt.
 
Allmänt | |
Upp