Om stalkers hur orkar dom med sig själva?!

 
En sak undrar jag, hur kommer det sig att det finns så mycket konkurrens? Jag har aldrig tävlat mot någon och står för mina brister. Men att gediget sysselsätta sig med att stalka folk är ju bara så patetiskt. Den här kvinnan som heter Anna hon var min barndoms bästis. Det var så skönt när jag upptäckte att hon var så avundsjuk (ty då kunde jag bara bryta kontakten) kusligt det där med stalkers. Hur människor kan hata andra utifrån lösa grunder. Eller hon älskar egetligen mig, avundsjuka är ju bara en sjukdom där man hatar någon man ser upp till.
 
Den här Anna tjejen har hålla på hacka mig, hon är också programmerare som jag. Hon vill ha mitt personnummer. Seriöst hon vill vara jag, hon ljuger så mycket till sig själv, att hon tror att hon är jag och jag är hon. Jag gick nämligen sedan till skatteverket och hade två ärenden:  1. Låta mitt bank-ID fastställa att jag är jag som skydd till Annas försök att hacka mitt personnummer. 2. Byta namn med apostrofen: Jag heter Eva-Cecilia nu för tiden, med apostrof för att känna mig som en nystart, i livet. Det kändes bra. Men vad ska man göra åt folk som håller på?
 
Jag har ett bank-ID, ett pass och ett ID-kort, samt Swish och Bank konto och Visa kort. Jag har ett personnummer. Jag har ingenting att bevisa. Jag har ingen anledning att bevisa att jag är jag. Jag är liksom inte död. Folk ska alltid gå och bevisa sig själva, men jag vet att jag är BRA,så det behöver jag inte skylta eller skryta med! (Jag är mycket självmedveten)
 
Ja. I vilket fall som. Hon har ägnat hela sitt liv med att tävla mot mig. Hon hade sex med min tonnårskärlek Ted, hon gick till Katedralskolans gård och matsal och låtsades gå där fast hon gick på Spyken. Och såna saker, hon besökte mitt hem på Revingegatan på Esplanaden och låtsades som om det var hennes lägenhet. Jag skojar inte men tjejkonkurrens kan slå så hårt. Hon gjorde dock ett misstag som jag alltid kommer att förlåta men inte glömma: När jag blev misshandlad på krogen, visste den här brudjäveln, vilka som ställde upp som vittnen. Jag var ju mobbad så hennes vänner var mina vänner, men jag kände dem inte. Hur jäkla taskigt är inte det att tro man har vänner och hon vägrar vittna eller ge vittnenas namn till polisen? Skulle hon ha legat i herrarnas toalettgolv, med pissoar med en Belgian Blue vakt, så hade jag gett halva min arm och ben för att vittna för henne. Jag ville bara väl, men hon sysselsätter sig med att göra så att folk hatar mig. Hon har inget liv och lämnar mig inte ifred, varje sekund är det något nytt. Grattis. Du har inget liv, liksom. Tack för den.
 
Jag har aldrig varesig hatat eller gjort henne något illa. Utom att jag en gång tänkte: Jag ska dekapitulera hennes huvud när jag kommer till Limbo (ni vet stadiet innan helvete eller himmelen), ”See You in Hell”, liksom. Men sen tänker jag: Hur onödigt är inte den här dualismen som vi håller på med? Jag har tålamod nog att inte skada henne i dessa krig som vi har om färdiga svar som Lisa Ekdahl sjunger om. Det som hon gjort mot mig skulle jag inte önska ens min värsta fiende. Folk går in i olika läger och försöker överbevisa andra om egna trosuppfattningar och om man inte lyckas överbevisa någon så går folk och är allmänt irriterade, frustrerade, arga. För de tror de sitter på hela sanningen. Jag kan också ha min sanning, och det är Moder Jord, Vår Planet! Men jag kräver inte av någon att tro som jag. Egentligen önskar jag att fler började tro på att Klimathotet inte är ett dött lopp, men men. Huvudsaken är iaf att det är så energikrävande att ha Annas ångest helatiden! Det är oschysst att smitta andra med ångest, medvetet. Att medvetet utföra vidriga handlingar är fan inte ”OK”. Jag har smittat den här kvinnan med min ångest som jag har i min livmoder och ägg. Det har jag. Det beror på att jag är infertil, till stor del. Jag är inte steril, jag kan bli gravid men barnet skadas i livmodern, sånt vet man som kvinna. Jag är bara så trött på förföljelsen av min person, låt bli mig onda ande, onda entitet som tagit all min kraft för att överleva. Det finns vissa människor som kan leva med att vandra på lik. Jag blev erbjuden på den grejen en gång när jag berättade för Bandidos att jag blev våldtagen. #metoo Men jag gav inga upplysningar till Bandidos (jag vet våldtäktsmannens adress, vilken skola han gick på, namn, ålder mm) för de ville gärna skära av den där nere, inget skämt asså. Jag kan fan inte vandra på lik. Då skulle jag gå ifrån allt som jag tror på.
 
Jag ville bara säga: Varför går folk i olika läger när ingen är bättre än någon annan? Alla är vi olika men lika med samma förutsättningar. Om man är avundsjuk för något som någon gjort, då måste man fan vara helt retarderad, det är ju fan dumdristigt att tro att man själv inte skulle kunna åstadkomma något som någon annan redan klarat av? Varför finns det svartsjuka?
 
Den svenska avundsjukan är världskänd, som jantelagen. Och den heter korrekt som det ska vara: Sjuka. Avundsjuka. Det är en sjukdom. Jag har alltid tagit stor plats, är högljudd och tar för mig för jag ville vara en förebild, svenskar är så duttinuttiga och ber helatiden om lov, är osäkra, tror man är elak om man är snäll mot sig själv osv. Jantelagen. Många går under med ångest för de tror inte på sig själva, och det berör mig och hoppas att svenskar finner glädje och självförtroende i sommaren, som exempel, istället för Människohat-Partier inom politiken som SD är, är ett hat parti!
 
Jag har då en stor portion självkänsla! Jag ville vara en förebild men jag vet jag är hatad för att folk som tar plats, de är ”elaka människor”, det måste vara något kulturellt tror jag: De som var rika när vi var bönder i Sverige, de tog för sig och alla anda skulle niga. Nå ja. Jag har haft en del intressantating i mitt liv, det är jag glad för men om man har fiender, varför ska man ha fiender, det är så på sandlådenivå?! Varför måste människor hata andra människor för skit de inte vet ett skit om? Den enda fienden i världen det är ju KRIG. Vi vill ha fred i Mellanöstern ok, ni hajar. The mission is peace. No more comments.
 
Allmänt | |
Upp