Om tacksamhet trotts psykisk (o)hälsa

(null)
 
Är det någon mer än jag som känner tacksamhet är väldigt helande? Eller känna att det är ok att må dåligt och tro man inte är ensam om det? Jag trodde länge jag var ensam om att ha ett helvete med föräldrar hemma och superjobbigt i skolan med mobbing. Men förstår nu det är rätt vanligt. Tänk om du inte är ensam om hur du mår och du kan bli förstådd, förstådd även om du inte har psykisk ohälsa? Inte för att det är bra att flera mår dåligt men tanken om att det finns någon som gått igenom samma sak det är tacksamhet och jag själv känner tacksamhet är jätte läkande. Som det med att tex jag behöver inte vara bitter: Idag gick jag och lade mig med magen full av goda ting som jag lagade. Inte alla barn som får gå lägga sig mätta i den här grymma världen. Min tanke är att om jag ger fattiga människor i Afrika en tanke, hur små blir inte mina problem då? Vill absolut inte förminska psykisk (o)hälsa, tvärt om vi måste börja prata med de som har en bra situation om att vi med problem inte är dåliga människor. Vi är inte kassa för att vi inte kan jobba!!! Sverige och svenskarna har bra arbetsmoral vilket är bra men det elit tänkande går ut över oss som inte kan jobba. Vad tycker ni? Vilka är era tankar om samhället och psykisk ohälsa? Hur ska vi göra oss hörda? Hur kan vi må bättre, utan stigman kring att må dåligt? Hur känner ni kring tanken om tacksamhet, trotts allt?
 
Allmänt | |
Upp