Mörk poesi i bloggen idag:

 

"Medans livet har sin gång. Förpestar du allt med din närvaro. Medans livet har sin gång har du dödat allt du rör vid. Allt blir nämligen svart, i din närvaro, det finns bara självömkande död. Medans livet har sin sköna gång, förhäxar du dig själv i trivialiteter, som förstör dig och förgör och skapar krig för andra, du är ett ont väsen, en äcklig martyr, det är synd om dig, du sorgliga själ. Amanda. Du kommer aldrig att vara jag. Och du vet om det, men livet ha sin gång, och det är det som gör dig så uppjagad.

 

 

 

Du vet att du kommer att dö ut. Ingen kommer minnas din olycksaliga själ, för du tänker bara på dig själv, men alla liv du har tagit från andra, du sorgliga själ, du kommer aldrig att kunna leva med dig själv. Din själ flyger och far, du får aldrig någon vila, du äckliga demon, du hemska flygfarare. Livet fortgår, och det är ditt största obehag. Att livet med alla de växter, alla de vackra väsen och människor runt omkring dig som du förfört till fördärv, livet fortsätter, din grav är ditt arv.

 

 

 

Jag kommer att förlåta. Varje övertramp finns du där. Jag kommer att förlåta. Men jag kommer aldrig att glömma. Sanna mina ord. Bittert och sött. Du är en demon, en elak häxa utan hatt uta näsa, du är vacker och fager som få, men dem du förfört, mig och andra också, känner din vrede din oförmåga, att tända till en kärlekslåga, du jagar och din ande flyger och far och förstör och förgör, för du finner ingen ro. För det du har gjort. Mot mig och andra. Jag kommer att förlåta men jag kommer aldrig att glömma din anda.

 

 

 

Min glädje och sorg kommer att döda dig. Min glädje och sorg kommer att förundra dig. Min glädje och sorg, kommer du att anamma. Min glädje och sorg kommer du att ertappas med avund för. Min glädje och liv, kommer du att vilja vara, du är en elak häxa, men jag är kommer att förtrolla dig med min goda magi. Du elaka häxa. Amanda. Den elaka häxan. Du kommer att dö ut, ingen kommer att minnas dig. Amanda. Den elaka häxan.

 

 

 

Att du förförde varje man. Att du lemlästade varje person i din jakt på din lycka. Du förhäxade iskalla sten. Du hemska varelse, du elaka entitet, du sorgliga varelse. Ditt liv är på jakt efter att flyta iväg som en bäck, dit ingen vet vart. Du kommer att förgöra dig själv. Din svartsjuka, och ditt harem, du och dina män. Jag kommer aldrig att glömma dig. Men jag kommer att lämna dig. Du kommer aldrig att bli jag.

 

 

 

Jag är ren och har en själ av en flicka. Som en gång stod på sin mors trädgård och förundrades, över livet och haven, men hatet fanns där och intentionen att göra något bättre, är det du avskyr, för du avskyr mig, och mitt varande, en oskuldsfull flicka som fick utstå all din misär, all din missunnsamhet, sanna mina ord. Din grav är ditt arv.

 

 

 

Flickan fortskrider med sin mission. Flickan fördärvas inte av ditt hat. Flickan sammanställer och binder ihop de sammanhang, som du en gång ville ta. Flickan ger och ger, men du bara tar och tar. Flickan är som ett levande ljus, många lyssnar och bländas, men hon förgör sig själv och försvinner, blodet rinner, som stearinet brinner, ner för att hjälpa andra. Flickan är ren. Flickan är vit. Hennes hy är som skinande kristaller av vackra vita stenar, av månen skapade, du ertappade onda ande, din avundsjuka kan ses av vem som, ingen kan undgå, din missunnsamhet och förälskelse i att hata. Flickan kommer att segra. Flickan kommer att bli lemlästad, och kriga. Flickan kommer att vara en stor oförglömlig amazon. Flickan har nämligen lurat döden. Flickan du hatar, för att du är skapad i en färgskala av ondhet, och du vet, att flickan är vit.

 

 

 

Flickans oskuldsfulla arv, den du ville hava, men i din makttrolleri, har du bara dig själv att slava, under ditt hat, ditt otroliga intensiva onda blick, är som en atombomb som dödar allt, ja, graven är din, flickan är jag, och graven är din plats, men du kommer aldrig att finna ro, för graven är mörk, och kall, men ditt ego ville vara som flickan, med de oskuldsfulla vackra ögonen, men du kunde aldrig förstå att det du ville så väl, var det som sade farväl, till din hemska existens, du arma barn, hur kunde himmelen ge dig ett svart garn, att linda dig själv i, i olika frågor och föreställningar, du inte ens förstår, men kärleken är något flickan förmår, det var det som var din strävan från år till år.

 

 

 

Nu är det för sent. Du iskalla själ har förvandlats till sten. Flickan är fri, hon vann sina krig, men hon strider än. Flickan förmår, att förstå, den egna mänskliga sköra natur, flickan vet, att hennes svaghet är, den som gör henne stark, hennes man står bredvid, flickan är en universal kvinna nu, och ammar nu av himmelens vackraste barn. Flickan är allt du ville vara och bli. Men din grav, av solen får gry.

 

 

Morgonsolens strålar över din grav, det är en ny dag, flickan flyger och far runt och arbetar hårt, för det man lärt sig, att kärleken förmår, bryta alla barriärer, som du ville krossa, men du stannade kvar, i bitterheten att inte våga flyga och fara, din intention i att förvandlas till något bättre, förvandlades till avsky och avsmak, för det vackra livet har att ge, men du kunde ingenting se, i ditt mörker, i ditt hat och din förundrande tomhet, förför du samtliga i din väg. Men din grav. Det är det är kylan det enda du någonsin ägd.

 

 

Ändå heter du Amanda. Du bittra väsen. Amanda: Den älskade. Den älskvärda, den kunde du vara, men i din lögn cirkulerade du varv runtom himmelen, dit du alltid fick komma. För kärleken finns inom dig, och ditt namn må vara, Älskvärd, men du kan bara till helvetet & dess elakhet svära. I din grav ligger du nu stilla, men sotet ger näring till groddar som längtar efter solens strålar, en ny dag är kommen och vårens tecken flickan vrålar. Dimman är runt dig tät. Solen genomtränger det.

 

 

 

Det är väl än den sorgen som dig egentligen förtär? Att du är älskvärd. Men din själ och karma är sorglig. Din martyr, din ondska och lögn var din sista pusts utdragna dimma, som försvinner uti bortglömda Peru-Lima. Din önskan att flickan förgöra och försöka vara, ersätta det rena och vackra och med ett dödligt ormgift svara, det gift som du själv drack utav, utan att blinka. Du har glömt ditt arv, du är inte längre en INKA. Ormgift från ormar komma. Du ville med onska kärleken ersätta. Men ormen bet sig själv i svansen, nu måste flickan fortsätta, vara genuin, till sina drömmar, nu har dödligheten blivit din. Din önskan att flickan förstöra, förstöra det vackra och sköra, den drömmen att förtära i längder, det blev aldrig av, när du drack gift i mängder.

 

Kan du någonsin försvara. Att jag är den du ville vara.

 

Flickan kommer att förlåta.

 

Men flickan kommer aldrig att glömma.

 

Du olycksaliga dödliga själ.

 

Graven är din plats.

 

Flickan i sin palats."

 
 
Upp