Hej Kompis.
Jag satt fast på ett tåg.
I högtalaren kom informationen om varför vi stod still. Signalfel, trodde jag först, eller något annat tekniskt problem.
Men så kom orden:
**”Det är obehöriga på spåret.”**
Det var något med det ordet som fastnade i mig.
*Obehöriga.*
Är det den människosynen som gäller?
För det ordet känner jag igen. Jag har hört det, i olika former, hela mitt liv i Sverige. Som invandrarsvenska har jag fått känna vad det innebär att betraktas som obehörig. Som någon som egentligen inte hör hemma här. Någon som befinner sig på en plats där andra tycker att hon inte borde vara . . .
Och nu: *obehöriga på spåret.*
Några i samma tågvagn började skoja om det. De tyckte tydligen att situationen var rolig.
Då höjde jag rösten.
**”Hur troligt är det att det är roligt att vissa människor känner sig så obehöriga att de vill hoppa framför tåget? Ja? Tänk på det.”**
Det blev tyst.
De slutade skoja.
De förstod att jag menade allvar.
För bakom ett ord som *obehörig* finns fortfarande en människa.
Kanske en människa i sitt livs värsta ögonblick.
Och jag kan inte släppa tanken på vad det gör med oss när vi använder ett ord som beskriver människan utifrån hennes rätt att befinna sig på en plats, i stället för att först se människan.
Obehörig på spåret.
Obehörig i landet.
Obehörig i samhället.
Obehörig i andras blick.
Hur många gånger kan en människa få höra, känna och förstå att hon inte hör hemma innan hon själv börjar tro på det?
Så nej.
Jag tyckte inte att det var roligt.
Tack för mig det är jag som är BlatteBella - Bloggen ni älskar att hata och hatar att älska.
