En gång ringde min goda vän Thomas och frågade om jag ville äta mat hos Botulfs Restaurang här i Lund. Det förstod inte jag, menade han ville dejta? Nä. Asså det förklarades sen. Så vi gick där och käkade, mitt när jag sitter och vältrar i mig en hel planka, med vin, kaffe, coca cola, allt du vill. Så kommer jag på mig själv, att en annan god vän som är lite småkriminell, frågade om jag ville supa, ty han hittat ett Visa kort, grattis för honom iaf, men polletten trillade ner, att det var Thomas Visakort. Och restaurangen sade de inte kunde återbetala de 2000 SEK som försvunnit under lördagen, men att Thomas fick äta vad han ville, under en kväll.
Minns också när jag var på väg ner för gatan, och fan vad ledsen jag var. Jag var ledsen pga mobbing på Café Ariman, och var på väg på stortorget, mot H&M. Inte fan står en fet limo helt vit och fin. Så inte dyker fan Thomas upp och är chafför? Så glad jag blev att jag fick åka med en stund. När livet känns som en Tarantino rulle. Allting börjar i slutet, och slutar i början. Eller som en limosin ride. Det går fort, men intensivt. Härligt. Livet är härligt men lite besvärligt som min pappa brukar säga. Har ni också åkt limo?