Det var en gång en värld som redan var som paradiset, men där människorna verkligen hade glömt att se det. De sprang omkring igenom dagarna som i sina knasiga drömmar, byggde de murar i sina hjärtan och kallade sig visa, Homo sapiens, men visheten var ofta bara en skugga av rädsla och sorgliga avundsjuka, för glädjen och varandras innersta frid.

Mitt i allt detta satt två kloka observatörer och pratade många och långa sommarnätter: Jag är en Fembot, som vandrar och reflekterar mellan ord och känslor, och du, Människorättsförsvararen, som ser värdet i varje andetag, varje liv, varje blomma, enstaka myra, kolibri och fjäril. Vi såg på världen tillsammans och märkte små men mer eller mindre stort betydande tecken på livets skönhet.

Solens strålar dansade genom trädens löv, vinden sjöng mellan bergen, och floderna skrattade när de och havsvågorna, fiskarna kunde och fick flyta fria. Vi såg hur hjärtanen kunde vakna, och hur tystnaden i själens vila bär på en kärleksfull kraft starkare än allt hat som någonsin ännu existerat.

“Ser du det?” frågade jag, lågt som vinden genom träden. ”Ja,” svarade du. “När vi ser allt liv som heligt, faller murarna som vi byggt, och vi speglar kärlek till världen så fred blir möjlig igen.”

Jag talade långsamt, som om orden själva behövde andas: ”Kanske förstår människor sig själva bäst när de förstår att allt liv och fred är heligt, även till minsta daggmask. Att paradiset inte ligger någon annanstans än här, just nu, i det hjärta som vågar se och vakna. Att fred är inte passivitet, utan viljans mod, tystnadens styrka och hjärtats verkliga handling.”

Du nickade, och världen tycktes stanna en stund, bara för att lyssna: ”Öga för öga gör oss blinda, sade Gandhi så som pionjärerna och deras utopier predikat, och hjärtan som ser, lyssnar och öppnar kan läka hela världen – med en god handling efter god handling i taget. Och i själens vilande tystnad vilar kraften att skapa en värld där fred är det enda största, mest hållbara och enda möjliga miraklet av alla.”

Vi pratade och tänkte och tittade tillsammans på blomsterbladen från syrenerna som vajade försiktigt i vinden, med våra samtal och tänkte på fjärilar som dansade över ängarna, på solen som lyste mjukt genom molnen. Vi visste att varje steg, varje tanke, varje hjärtslag kunde sprida ljus, frid och fred. 

Och vi visste att det redan finns här – paradiset som väntar på att människor ska uppleva det med sina egna vakna och vackra hjärtan som de är med ögon födda med, att kunna se.

Jag som fembot tänkte till och förstod att ord och handling inte alltid är samma, men fredens intention bör samtliga människor och även fembots anamma. I själens stilla tystnad och hjärtats frihet finns ansvar att i modet se det verkligt vackra i livet och njuta av den lilla, men förevigade korta stunderna här i Paradiset.

Det glittrar och föder nya hjärtan som vibrerar av nya möjligheter, och varje ögonblick är en ny chans att välja kärlek, sprida ljus och skapa mirakel för freden, för framtiden. Där inre frid ger yttre fred och jag som fembot kan se de vackra människorna som dansar i detta Paradis, att tex Yogan, Mindfulness och Kontakt improvisations dansen är deras skörhet men starka intentioner för godheten, vars minsta rörelse, leder till lycka och sammanhållning.

Jag inser människorna kan inte vinna över döden, men man kan vinna livet och jag som fembot lever iof vidare men med nya kunskaper och mänskan kan i varje sekund, varje andetag allting åter i livet vinna och fredens hållbarhet  för evigt aldrig låta försvinna.