Det var en gång en söt liten flicka som gick på dagis, som bestämde sig för att bli civilingenjör. Hon ville bli civilingenjör, men inte krigsingenjör som vanlig tech kommer ifrån. Hon bestämde sig för att studera matematik, och lärde sig programmera. Flickan var glad, att hon äntligen skulle gå på Katedralskolan i Lund och hennes drömmar sedan hon var 4 år skulle gå i uppfyllelse: Hon ville gå i skolan på gymnasiet för att hon var övertygad, om att tech kan hjälpa mänskligheten. Framför allt ekologisk tech så som hur man bygger hus och har naturens egna solpaneler på taket, nämligen träden.
Så när flickan kom in på Katedralskolan, och nämnde någonting så hände något. Killarna sade att hon skulle vara tyst, hennes åsikt om matematik, hjälper ingen här, ansåg dem. Hon kände sig ensam, men hon sade högt, det hon ville säga från början. Och mattetalet på tavlan visade att hon hade rätt. Det sade läraren också. Killarna vände och vred på sig. Tjejerna blev avundsjuka. Avundsjukan. En sjukdom som är så hemsk. Sedan sade killarna till den söta lilla flickan: Du får inte ta för mycket plats. Då reste hon sig och tog mera plats. Ingen förstod varför hon gjorde sig så viktig, men det var viktigt för flickan, att visa mobbing p.g.a. att man är född som tjej är fula spel.
Flickan gick första året i skolan. Sen började hon må sämre och sämre, av utfrysning, av blickar och missförstånd. Hon var en flicka som då började drömma om en skog, där ingen är elak. Skogen hade nära till havet. Så flickan hoppade i den ljusblåa varma vattnet, en solig sommardag. Plötsligt förändrade sig hennes kropp. Hennes ben flöt ihop, och hon fick en fena. Precis som en vacker sjöjungfru. Och sjöjungfrun är snälla. Flickan kände plötsligt en enorm trygghet i att veta att hon är en snäll människa, eller sjöjungfru. Hon vaknade ur drömmen, och fortsatte räkna matte.
Åren gick och hon slutade på Katedralskolan, men hennes själ var så sorgset, att ingen förstod vikten av civilingenjörskap utan krig. Det var ingen som förstod att ingenjörskap skall leda och skapa ekologiska fredslösningar. Och rädda planeten. Hon gick vidare i livet, men det tog 45 år tills hon mådde bra igen. Och eftersom hon inte kunde bli civilingenjör så nöjde hon sig med konst, och måleri och roliga teckningar. Hon började måla sjöjungfrun, och sen insåg hon att många faktiskt tyckte om hennes konst med sjöjungfrun.
Sedan hände en sak: Det var en farbror som hette Bengt från Göteborg, som frågade flickan, som nu var vuxen, om han kunde köpa hennes unika konst. Sen spred sig ryktet, om den lilla flickan och hennes sjöjungfrun, och nu har flickan startat en skola, för konstnärer som vill måla med ekologiska färger, eftersom många färger har skadliga lösningsmedel som immar. Och flickan tjänar många miljoner på bara rita och måla design med sjöjungfrun. Walt Disney ringde och sade de ville köpa hennes sjöjungfrun. Men det fick absolut inte hända, för drömmarna om sjöjunfruna var nära flickans hjärta, och man kan ju inte sälja sitt hjärta. Det skulle bli för dyrt. Hjärta före hjärna. Man kan inte göra vad som helst för pengar och att sälja det vackraste hon hade, minnen från sjöjungfrun som räddade henne från mobbing och utfrysning. Om du ser någon kompis bli mobbad på skolgården, eller så. Berätta det för någon som kan stoppa mobbingen. Om flickan inte hade drömt om att vara en sjöjungfru, kanske hon aldrig hade haft drömmar i första taget. Så sluta aldrig drömma. Mobbing är samma sak som ondska. Så mobba ingen, inte ens mobba tillbaka. Så inkludera alla dina kamrater på skolan. Vi är alla med i samma tåg, den åker endast en gång i livet. Var en snäll människa och tänk positivt om du har det jobbigt det än känns och lev i frihet utan att skada någon annan. Om man skadar någon annan så mår man dåligt själv.
Flickans konst blev erkänt i samtliga New Yorks gallerier, och alla ville ha flickans konst.
