Uffe som ständigt ljuger anser det är bra med cancerogeniskt framkallande kärnkraft och ”foskning” som mördar havskoraller i Australien. Vem fan vill ha cancer liksom? Uffe bluffe är ute och bluffar igen på SVT.
Jag tycker inte om cancer. Cancer kan knappast beskrivas som ”hållbart”. Därför behöver vi vara försiktiga med hur vi använder begreppet hållbarhet i energidebatten.
Jag upplever att vissa energibolag, såsom Vattenfall, kommunicerar på ett sätt som förenklar en komplex fråga. När el producerad med uran benämns som ”hållbar” och kärnkraft beskrivs som ”ofarlig”, väcker det frågor. Om inte väckarklockor.
Kärnkraft är visserligen koldioxidsnål under drift, men det innebär inte att den saknar risker eller långsiktiga konsekvenser. Och stor belastning på infrastrukturen och budget som inte betalar sig tillbaka, så som förnyelsebara källor.
I en nyligen uppmärksammad reklamkampanj från Vattenfall betonades ambitionen att fasa ut fossila bränslen, vilket är positivt men är egentligen inte en sanning då detta bolag fortfarande budgeterar för fossila bränslen. Och alltså lovat något i onödan. Samtidigt används fossila utsläpp ofta som ett huvudargument för kärnkraft. Men hållbarhet handlar också om mer än koldioxidutsläpp på kort sikt. Det omfattar även miljörisker, sociala konsekvenser och ansvar över mycket långa tidsperspektiv.
Exempelvis innebär brytning av uran betydande miljö- och arbetsmiljörisker. Vid utvinning av uranmalm kan radioaktiva gaser och damm frigöras, och avfall från gruvdrift riskerar att påverka omgivande miljö. Uran bryts dessutom ofta i regioner där arbetsvillkoren är bristfälliga.
Denna typ av problematik är välkänd även i andra delar av gruvindustrin speciellt i Afrika, något som exempelvis initiativ som Fairphone har uppmärksammat genom att arbeta för mer etiskt framtagna råmaterial i elektronikproduktion. Märkningen Fair Trade och EcoVadis genererar tillit till hållbarhetsprocessen inom etisk utveckling av mineraler tex inom mobil- och data- & chipkort-tillverkning. Jag anser dock att uranbrytningen är så pass oetisk att det blir omöjligt att ”märka” uran med värderingar som inte stämmer.
Därtill kvarstår frågan om slutförvaring av använt kärnbränsle, som måste hållas isolerats från människor och miljö under mycket lång tid. Att hantera detta ansvar över generationer är en central del av diskussionen om huruvida kärnkraft kan betraktas som hållbar – inte bara tekniskt, utan även socialt och etiskt.
Min poäng är inte att förenkla energifrågan åt något håll, utan att problematisera hur begreppet ”hållbarhet” används inom fossila- som kärnkraftnäringen. Om hållbarhet ska tas på allvar måste vi väga in klimatpåverkan, miljörisker, arbetsvillkor (gå emot slaveri i Blood Diamond gruvor – refererat till filmen Blood Diamond av Leonardo Di Caprio) och långsiktigt avfallshanteringsansvar. Först då kan vi föra en seriös och trovärdig diskussion om energisystemets framtid.
Det är också problematiskt att avfärda förnybara och mer lokala energialternativ med argumentet att de ”inte räcker till”. En sådan utgångspunkt riskerar att låsa fast debatten. Frågan handlar inte enbart om produktionskapacitet, utan om hur energisystemet är organiserat. Ett mer decentraliserat och närskaligt elsystem kan stärka samhällets motståndskraft, särskilt i tider av kris eller konflikt. Lokal produktion kan minska sårbarheten i stora, centraliserade strukturer och därmed bidra till både demokratisk kontroll och ökad robusthet.
Om vi dessutom lyfter blicken mot civilsamhällets roll finns det skäl att reflektera över hur teknik historiskt har utvecklats. Begreppet ”civilingenjör” signalerar något civilt och samhällsbyggande, men mycket teknisk och naturvetenskaplig forskning har sina rötter i militära behov. Kärnteknikens historia är intimt sammanlänkad med utvecklingen av kärnvapen. Att tala om ”civil” kärnteknik utan att erkänna denna bakgrund riskerar att ge en ofullständig bild. Forskning och teknikutveckling sker aldrig i ett vakuum; de formas av politiska och militära sammanhang.
Även historiska kärnvapenprov, som de som genomfördes av Frankrike i Stilla havet, har haft betydande miljökonsekvenser, bland annat i områden nära Australien. Internationella överenskommelser, såsom Förenta nationernas regelverk och Genèvekonventionernas principer, har gjort skillnad i kampen mot kärkraftens cancer. Det förändrar dock inte det faktum att kopplingen mellan kärnforskning, militära intressen och miljöpåverkan är en del av den historiska kontext som bör finnas med i en seriös diskussion om teknikens och energisystemets framtid. Gå med i Hållbarhetsgruppen och diskutera sånt som är viktigt. På riktigt.