Alltså… jag landade i Sverige. Planet hade knappt hunnit stanna. Jag hann inte ens säga “hej” innan någon bara:
“Välkommen! Här är ditt personnummer… och din titel: Smutsig Invandrare™.”
Jag ba´: Oj, är det ett lojalitetsprogram? Får jag poäng?
Sen tänkte jag: Okej, jag ska vara trevlig. Jag ska vara så respektabel att till och med kungen känner sig underklädd.
Men nej då. Då kommer nästa nivå:
“Nej men titta, nu är hen FÖR trevlig. Vad planerar du? Integration?!”
Hur ska ni ha det?
Ska jag vara tyst?
Ska jag vara glad?
Ska jag vara lagom?
Finns det en manual? Får man den på Arlanda?
Några år senare efter mobbingen och all psykisk misshandel:
På apoteket då.
Jag går in. De står där bakom disken som om de medverkar i en nordisk version av Mean Girls:
“Du igen? Här för att sponsra vår sommarfest?”
Jag ba: Ursäkta, jag betalar inte för medicinen. Jag investerar i er framtid med mina pengar behåller du ditt hor-jobb. Det här är inte antidepressiva. Det är aktier i Apoteket AB. Snart kommer jag kräva utdelning:
“Ja hej, jag vill ha mina 2 tabletter och 3 procent av kvartalsvinsten tack.”
Några år senare efter mobbingen och all psykisk misshandel:
Sedan när var ni så analfabeta – Som inte förstår nånting?
Först: “Du är fel.”
Sen: “Varför är du inte perfekt trots att vi behandlar dig fel?”
Det är som att få böter för att man halkar på is som någon annan lagt ut.
Är samhället sjukt?
Nej alltså… det är lite som en gammal Volvo.
Den funkar.
Men ibland blinkar varningslampor som ingen riktigt vill titta på. På med schygglapparna, så mår jag nog lite bättre.
Tack för mig det är jag som är BlatteBella - Bloggen ni älskar att hata och hatar att älska.
